Dockan – sin tids spegel
Dockans historia berättar om modets och skönhetsidealens växlingar. Dockan speglar alltid sin tids kvinnoideal på samma sätt som barnens lekar alltid har återgett det samhälle och den tidsepok de har levat i.
Ännu i början av 1800-talet uppfattade man i hög grad barnen som vuxna i mindre och outvecklat format. Barnen kläddes i samma slags kläder som de vuxna, och dockorna föreställde också nästan utan undantag vuxna. Vuxendockans uppgift var att fungera som en god modell för den lilla flickan, så hon skulle växa upp och bli en dygdig och proper ung kvinna.
Under 1800-talet började vuxendockan få konkurrens av en annan typs docka. Den söta barndockan med oskyldig änglablick intog scenen och barnkamrarna. Den nya dockan speglade tidens nya tankar om barnet och barndomen. För första gången i historien, och tydligast och kändast formulerat av Jean Jacques Rousseau (1712–1778), började människor uppfatta att barndomen var en i sig själv värdefull tid i en människas utveckling, inte endast ett nödvändigt och besvärligt ont på väg till vuxenhet. Under 1700-talets slut började man plädera för båda föräldrarnas och speciellt moderns aktiva närvaro i barnens liv, något som inte alls var en självklarhet i den tidens högreståndskretsar. När barndomen blev något eget och värdefullt i sig, blev barnet så småningom den nya modellen för dockan.
1900-talet är sedan barnets århundrade. Helt nya vindar blåste i fråga om barnuppfostran. Bl.a. den italienska pedagogen och läkaren Maria Montessori (1870–1952) förde fram ett skolsystem som byggde på barnets egen fria utveckling. Detta nya psykologiska sätt att förhålla sig till barnet hade stor betydelse för utformningen av dockan, och dockan blev också i sig själv ett forskningsobjekt. Vuxendockan från föregående sekel ersattes nu av den realistiska babydockan, och för första gången i historien kan barnet se sig självt speglad i dockan.
Vid sidan av de naturliga dockorna dök också s.k. karikatyrdockor upp som ett slags extrema modefenomen. Det var dockor som såg skojiga, rörande och lustiga ut. En sådan extremt personlig docka roade också vuxna. Den tyska Kewpie-dockan var en sådan och den såldes i ca 5 miljoner exemplar.
Dockgestalter inspirerade av filmer uppkom på 1920- och 1930-talen. Idealiserade gestalter i dockformat hade funnits redan tidigare, men nu fick prinsarna och prinsessorna konkurrens av sådana idoler som Charlie Chaplin och Mary Pickford. I synnerhet Shirley Temples glada dockgestalt erövrade hela världen på 1930-talet.
I slutet av 1950-talet föddes en ny hjärtekrossare – Barbie.
Material för tillverkning av dockor
Av tradition har dockor tillverkats av naturliga råvaror: trä, lera, ben, bivax och olika textiler. I slutet av 1700-talet började man använda papier maché (pappersmassa). 1800-talets industriella tillverkning av dockor innebar att man använde råmaterial som porslin, gummi, guttaperka och celluloid. Därefter var steget kort till vår tids mest använda material – plast.
I Europa har man tillverkat vaxdockor redan under romartiden, och samma material användes ända till slutet av 1800-talet. Man stöpte och formade hela dockor av vax. Man kunde också förse en tygbeklädd trädocka med huvud och händer av vax. Som dockmaterial hade bivaxen sina brister: det kunde hårdna, smälta eller gulna. Det bästa resultatet fick man om bara ytskiktet var av vax, medan dockan i övrigt var gjord av något annat material, t.ex. av papier maché.
I slutet av 1700-talet började man använda papier-maché som är ett slags pappersmassa eller söndermalt papper som blandats upp med krita, gips och lim. Av detta material gjordes hela små dockor, men också dockhuvuden, händer och fötter. Framställningen av lösa dockhuvuden var en helt revolutionerande nyhet. Med hjälp av dem kunde en olycka få ett lyckligt slut när ett trasigt dockhuvud kunde bytas ut mot ett nytt.
I början av 1800-talet fick materialet papier-maché stark konkurrens av porslinet. Av porslin gjorde man huvuden, händer och fötter. Små dockor kunde vara gjorda helt och hållet av porslin, medan större dockor fick en kropp av skinn eller tyg. De första dockhuvudena av porslin var vita och blankglaserade, och deras ögon, mun och hår var påmålade. Halsen avslutades med en liten början till skuldror, och i nedersta kanten på halsstycket fanns små hål så att man kunde förena huvudet med dockkroppen. Också dockor med porslinshuvuden kunde ha armar och ben av papier-maché eller något annat material. Man försökte ständigt förbättrar rörligheten på armar och ben genom att utveckla olika sätt att fästa lemmarna vid kroppen.
På 1860-talet började man framställa dockhuvuden som man kunde vrida på genom att halsen gick ett stycke in i skulderpartiet. Då användes biskviporslin som är hårt, vitt och oglaserat. Ansiktsdragen målades på porslinet. På 1870-talet kom man på ett sätt att färga biskviporslinet i syfte att åstadkomma en naturlig hudfärg. Av detta material framställdes rosa västerländska, chokladfärgade afrikanska och gulhyade kinesiska dockor.
Man har också gjort dockor av metall. På 1800-talet söktes patent för en metalldocka som omöjligen kunde gå sönder. Som docktillverkningsmaterial var metallen ändå ovanligt, om man inte räknar med mekaniska dockor av bleckplåt.
Guttaperkan, som på 1820-talet tillverkades av mjölksaften av ett tropiskt träd, visade sig inte vara ett särskilt hållbart material för docktillverkning. Trots detta användes det rätt mycket från och med mitten av 1800-talet. Ungefär samtidigt kom amerikanen Charles Goodyear på hur man skulle tillverka gummi av gummiträdets kautschuk. Gamla gummidockor är mycket ovanliga eftersom gummits yta torkar och blir sprött när materialet åldras, och små sprickor här och var förstör de målade detaljerna.
Tillverkningen av dockor av celluloid inleddes på 1870-talet. Trots att celluloid är ett brandfarligt material, så användes det mycket ända till 1950-talet då det ersattes av plast. Plastens triumfartade framgång i industriell produktion började 1948.
Anspråkslösare och billigare tygdockor och trasdockor, t.ex. av den typ som brukar kallas Molla-Maja, som man också kunde producera själv, har det alltid funnits.
Finländska dockor
Den finländska dockan har haft en undanskymd roll på den internationella dockmarknaden. Dockor har man i Finland inte framställt industriellt förrän under andra hälften av 1800-talet.
Den första industriutställningen i Finland hölls 1876 i Brunnsparken i Helsingfors, och då deltog många leksaksfabrikanter. Dockmästaren Amanda Hertman från Kuopio demonstrerade tygdockor som var fyllda med sågspån eller vadd. Dessa dockor med sina målade ansikten var förstås inte lika vackra som importerade utländska dockor, men de var hållbarare och tåligare i lek.
I Nådendal tillverkades dockor av systrarna Maria Charlotta, Carolina och Josefina Lindbom. Efter att deras far, sadelmakarmästaren Johan Lindbom, hade dött 1849 försörjde de sig tillsammans med sin mor genom [stryk att] bakning och handarbeten. Då tillkom de s.k. Nådendalsdockorna [inte bindestreck?] stickade av tunt garn. Den ena föreställde en soldat ur Savolaxbrigaden och den andra hans fästmö. Maria Charlotta (känd som ”Dock-Lotta” eller ”Tokka-Lotta” på finska) sålde sådana ännu i början av 1900-talet som souvenirer till badgäster vid Nådendals bad.
Den första egentliga dockfabriken i Finland grundades i Kuopio år 1888 av fru Matilda Nordensvan. Hon startade fabriken i syfte att skapa finskt hantverk av hög kvalitet och för att erbjuda arbete åt medellösa ungdomar. Leksakerna producerades delvis på fabriken, delvis hemma hos de anställda. Till fabrikens produkter hörde dockmöbler, leksaksdjur, slädar, skrindor och dockor.
Marthaföreningen (en finländsk husmorsförening) i Åbo grundade under ledning av Aurora Johansson Martha Dockindustri år 1908. Företaget kom att bli en av Finlands mest kända och mest långvariga dockfabrikant genom tiderna. Marthaföreningen i Åbo ville bereda hemmamammor en möjlighet till förtjänst; dockorna gjordes enligt givna direktiv hemma och endast de sista arbetsmomenten utfördes på fabriken.
De första Martha-dockorna var flick- och pojkdockor vars huvuden var tillverkade i Tyskland och vars kroppar var av målat tyg. Drömmen för en liten flicka på 1930-talet var en ”bebedocka”, en verklig skönhet med volangprydd kjol och ögon av glas. Populär var också dockan Maja med ”bobbat hår”, dvs. hon hade en pagefrisyr med tvär kant i nacken. Dockor iklädda folkdräkter eller Lotta Svärd-uniform var också omtyckta.
Lotta Svärd var en kvinnlig frivillig försvarsrörelse vars verksamhet inleddes 1918 och som fr.o.m. 1921 täckte hela landet. Lottornas insats under krigen 1939-40 var betydande, då de arbetade inom försvarsmakten med underhålls-, stabs- och luftbevakningsuppgifter. De gjorde viktiga insatser både på hemmafronten och ute i fält. I vapenstilleståndsavtalet efter kriget 1944 krävdes att rörelsen skulle upplösas, vilket också skedde.
Från början såldes Martha-dockorna på torgen runt om i landet, men fr.o.m. 1930-talet kunde man också köpa dockorna i butikerna. Vid decennieskiftet 1960-70 upphörde docktillverkningen som hade blivit olönsam.
Dollitex i Vichtis grundades 1952. Dolli-dockorna framställdes av pressad plast. År 1975 köpte företaget Polarnukke Oy i Lappland fabrikens tillverkningsrättigheter och pressformar. Företaget Polarnukke framställde sedan dockor klädda i samiska kläder och i olika folkdräkter. Företaget upphörde med sin produktion på 1990-talet.
Källor:
Marketta Franck, Nukkeja, Haiharan nukke- ja pukumuseon julkaisu no 22
Marja-Liisa Lehto, Huvikaluja lapsille, Vanhat suomalaiset lelut, Tammi 1996
Sirkka-Liisa Kopisto, Nuket ja nukkekodit, WSOY 1982 |
